Att laga mat tillsammans med ett barn
Med ojämna mellanrum får jag för mig att jag och Barnet ska fixa mat så att den är klar ganska precis när Pappan kommer hem (något slags femtiotalhemmafrukomplex måhända?) det brukar gå till ungefär såhär:
*Börja i tid. Helst flera timmar innan maten planeras vara klar.
*Sätt barnet i en matstol, det är ju pedagogiskt och bra om han får vara med och titta och smaka på råvarorna.
*Ta fram en skärbräda
*Ge Barnet som börjat kinka en slev att leka med
*Fytta matstolen längre bort från bänken, fantastiskt vilka långa armar Barnet kan få när han försöker nå vassa kniven
*Ta fram grönsakerna
Nu är det dags för lite pedagogik:
*Skär av en bit av en grönsak, tex gurka och ge till barnet.
Det är viktigt med olika smaker och att barnet får vara delaktigt det har man ju läst och gurkstavar, äppleklyftor och dylikt ska vara bra står det
*Sätt på pastavattnet
*Inse att Barnet precis fått en tand och är fullt kapabel att bita av gurkan precis i samma ögonblick som du ser att det valsar runt en jättebit gurka i munnen på barnet
*Pillra ut gurkbiten ur barnets mun illa kvickt med resultat att barnet blir ledset och illtjuter
*Distrahera med rolig leksak och göm gurkan
*Plocka upp leksaken från golvet
*Upprepa föregående moment
*Upprepa igen
*Och igen
*Hacka lite sallad
*Byt en blöja och prutta lite på Barnets mage, det är ju så fantastiskt att se förtjusningen i hans ögon och höra hans skratt porla
*Fyll på mer vatten i kastrullen, det gamla har nästan kokat bort
*Sätt barnet på golvet så han kan leka lite med ett kastrullock eller så.
*Lyft bort barnet från kattskålarna
*Upprepa ungefär 40 gånger
*Tröttna och sätt Barnet i Ringon på höften.
*Skit i att trilla köttbullar, Pasta med burkpesto är ju också mat. Faktiskt.
*Koka pastan, duka och ställ fram burkpeston.
*Kräv beröm av Pappan när han kommer hem
*Ignorera Pappans förvånade min när du hävdar att du lagat mat i tre timmar minsann fast allt han ser är burkpesto och snabbmakaroner och en sallad. Utan gurka, (den har vi ju gömt, remember?), ibland är det tanken och inte resultatet som räknas
*Gå och amma barnet
*Ät pastan du kämpat med att laga kall. Trots allt… det är helt ok att äta kalla makaroner när man alltsomoftast får blöta bebispussar =o)
januari 14th, 2007 at 10:04
Underbart Mickan! Det ÄR en svår konst att laga mat med barn.
Kram Malin
januari 14th, 2007 at 11:19
Alltså! Mickan, du är min idol! Jag som har en unge till har rationaliserat bort pedagogiken och är mest arg och skriker pga lågt blodsocker och akut tinnitus. Fast vi har något som heter “farliga lådan”. Den drar jag ut och sätter Ivar framför. Där finns vassa och klämskadepotentiella saker att pillra på, oemotståndligt roligt i 45 minuter. Knivarna skjuter jag längst in och drar bara ut lådan precis så mycket att han inte når dem, men ser dem och försöker nå dem. Succé!
Men om man har ett stort barn och ett litet så kan det stora barnet underhålla det lilla en liten stund så det är inte nödvändigtvis svårare om man har två. En tröst inför framtiden månne?
januari 16th, 2007 at 11:42
Haha!
Sista punkten var bäst =)
“Trots allt… det är helt ok att äta kalla makaroner när man alltsomoftast får blöta bebispussar =o)”
januari 17th, 2007 at 16:30
Tänk, jag har inga barn, och jag äter ändå kall pasta allt som oftast
januari 22nd, 2007 at 15:00
Pasta med burkpesto är en given favorit. Vi brukar köra med Zetas Pesto Genovese. En höjdare! Särskilt till Rana Tortelloni med ricotta och spenat.
Jo, det är nog Alexanders absoluta favorit. Och min favorit att laga. Nu är det ju inte själva matlagningen som tar tid för min del. I stället måste jag vara med och leka…
april 6th, 2007 at 10:14
Sen måste du tänka dig in i hur det är att ha en “hjälpsam” treåring i köket OCKSÅ, som ska “hjälpa till”.. hon står strategiskt placerad på en pall mitt framför diskbänken där man ska skära grönsakerna.. ska ha egen kniv, inte en vanlig, utan den ska vara VASS…
Och treåringar är aldrig tysta, munnen vilar knappt nattetid…
Livet med barn…