Jag vill inte!
Det finns de pappor som låter mamman få större delen av föräldraledigheten.
Till dom hör inte Hårdrockarpappan.
Det finns de föräldrar som längtar tills de får börja jobba igen efter föräldraledigheten.
Till dom hör inte jag.
Missförstå mig nu rätt, såklart är jag väldigt glad över att Barnets pappa tycker att Barnet är lika fantastiskt som jag tycker och således vill spendera all tid som det är möjligt med honom. Det ju just bara det, jag vill ju också spendera all tid som det är möjligt med Barnet.
Och just nu, just precis nu när det är 63 timmar och 23 minuter kvar tills jag ska infinna mig på min arbetsplats så känns det väldigt jobbigt.
Det gör ont i hela kroppen och jag bara gråter.
Inte för att jag ska jobba, jag gillar mitt jobb, utan för att jag inte ska få vara med i varje fantastiskt ögonblick medan Barnet upptäcker världen bit för bit.
Hur står man ut med att vara någonannanstans när man har en sådan underbaring hemma?
Jag vill bli hemmamamma när jag blir stor!
september 9th, 2007 at 1:42
Hur har du fått föräldrapenningen att räcka så länge? Inte gått på 100% hela tiden?
september 9th, 2007 at 7:56
Sebban: Jag har inte jobbat på superlänge (2 år) för att jag blev sjukskriven i v. 12 i graviditeten och resten av tiden fram till partus, sen har vi snålat som få på föräldradagarna för satt kunna vara hemma lääängeee med Barnet, Han kommer att börja dagis/dagmamma när han är 2 år och 3 månader. Så nej, vi har aldrig tagit ut 100%. (just det. nästa sommar ska jag få vara föräldraledig lite igen *längtar*)
september 9th, 2007 at 9:58
Men då blir han ju desto gladare när du kommer hem. Tänk att komma hem till den lille som rusar mot dig med öppna armar och ropar “Mamma!” och så flyger han upp i din famn =)
september 9th, 2007 at 10:46
lyx, sambon använde upp alla sina direkt :=) Jag har sparat mina flesta ett tag till :0)
september 9th, 2007 at 19:44
Ja det är tufft *ler* när man har en sån där goding hemma. Men jag tror att det är en bit av utveckligen också, den där att släppa taget och lämna. För du kommer att få många sådana här prövningar. Detta är bara första. Se det som en enda lång förberedelse inför den dagen då de flyttar hemifrån. En lång förberedelse för att du ska klara det bättre. För inte vill du väl bli en sån där morsa som fortsätter lägga dig i din sons liv sen när han vill ha ett eget *ha ha*. Och tro det eller ej, men din prövning bidrar till hans utveckling som en egen individ.
/Ord från en morsa vars yngsta lilla goding just är på väg ut. Nu är det bara Katten och sambon kvar här hemma. Men jag är sååå stolt över att se hur bra han hanterar livet
september 9th, 2007 at 23:50
Jag vill att du ska komma tillbaka till jobbet ju! Känner mig smått självisk…
Jag har lämnat nyckeln fasttejpad på mitt blad i adresslådan och städat skåpet… Välkommen!!
september 10th, 2007 at 9:56
Tomas: Ja, det ska iofs bli lite mysigt!
Sebban: Hur stort är erat barn nu?
Anna: Flytta hemifrån? *hyperventilerar*
Monica: *kram* Åh, vad trevligt att få flytta in hos dig i ditt skåp =o) Hoppas att vi jobbar något pass lika här i veckan?
september 12th, 2007 at 10:43
Jag förstår att det måste kännas jättekonstigt. Men du klarar det och framför allt, tänk på alla mysiga kvällar och helger ni ändå har tillsammans. Men jag förstår dig, fastän att jag egentligen inte gör det eftersom jag har inte har barn än, men snart så kanske ;o)
Tack för kommentaren på bröllopsbilden. Du är sötaste, kom ihåg det.
PUSS & KRAM!