Och ansiktet det skrynklar ihop sig…
För en vecka sedan hälsade Barnet och Hårdrockarpappan på mig på mitt jobb.
Barnet var mycket imponerad av alla fina saker som fanns där, maskiner med knappar på såsom bladderscanen, stora matboxen och alla datorerna. Andra fina saker som Barnet med förtjusning tittade på var alla spännande rullatorer, rullstolar och droppställningar. Och så en gubbe som satt och hostade. Han var rätt spännande. Tydligen.
Några av patienterna såg mig bära omkring på Barnet och krävde genast att få titta och oja sig lite över hur söt han är (där kunde jag ju inte annat än att hålla med, ska framföra till läkarna att flertalet patienter har glasklar syn iaf…)
Såklart var de tvungna att pillra lite på Barnets händer så nu har han spritat händerna för första gången 
(Efter att ha jobbat på Det Stora Sjukhuset i åtta år så vet jag hur beklagligt få det är som verkligen tvättar händerna efter toalettbesök)
Dagen efter frågade en av patienterna (som faktiskt inte är orienterad! och uppenbarligen inte har glasklar syn heller…) om det var mitt barnbarn som hälsade på igår?
Visserligen fyller jag 28 om en månad men ändå…
Jag förklarade vänt att jag ju bara är 27 så det är min son varpå kärjagmenarpatienten kommentarade att jaså? ja, det hade jag aldrig trott, du ser ut att vara iallafall 30.
För det första: Jag ser inte ut att vara 30.
Iaf inte när jag går på systemet, då ser jag uppenbarligen ut att vara ca: 19 eftersom jag alltid får visa leg.
För det andra: Hur många 30-åringar har barnbarn?
Jag måste gå och köpa anti-rynkkräm.
december 8th, 2007 at 13:24
Nej, du ser verkligen inte ut att vara 30, och hur välorienterad är man om man tror att en 30-åring går och bär runt på sitt eget barnbarn?
Jag ser inte heller ut som 30