Från tonårspunk till mammasunk

Det började lite stillsamt med att Barnet kräktes upp sin välling över sängen, min nya julklappskudde och sig själv.
Det var såklart ingenting som störde Barnet som ooohade imponerat och med ett underbart kroppsspråk visade hur det kom kräks ur munnen och överallt i sängen.

De stackars föräldrarna var dock mindre imponerade. Jag var kanske särskilt oimponerad eftersom jag insåg att klockan var 4.00 och min väckarklocka ringer 5.00 när jag jobbar dag. Jag funderade ett tag på att bara lägga en handduk över kräkset och fortsätta sova men så kan ju inte en ansvarsfull förälder göra.
Som tur är så har Barnet en ansvarsfull förälder, eller enochehalv kanske för jag tvättade ju och bytte kläder på Barnet medan min ansvarsfulle andre hälft bytte sängkläder och letade fram ny kudde till mig och var allmänt fantastisk.
Dock till ingen nytta eftersom Barnet sen var klarvaken, imponerad av hur hans kropp fungerar som han ju var.

Nå, inget ont som inte har något gott med sig, jag fick ju iaf skjuts till jobbet.

På eftermiddagen ringer Hårdrockarpappan och säger att han är sjuk. Magsjuk.
Han ber mig att komma hem så snart jag kan. Eller det var andemeningen, det han egentligen sa var att jag ju inte behövde ta någon omväg på vägen hem.
Nejdå säger jag och önskar att jag kunde åka tillbaka fem minuter i tiden för att få min chef att beordra mig att jobba en sisådär två dygn i sträck.
Önskingen funkade inte så jag pallar mig hemåt.
Till min kräksjuka lilla familj.

Inser rätt snart att det bara är att hålla sig hemma. Den mycket tagne och fortfarande kräkande Hårdrockarpappan orkar inte ta hand om ett glatt, livfullt och engergiskt Barn som redan har fyrkantiga ögon efter gårdagens tv-marathon.

Jag klappar mig själv på axeln lite eftersom jag är en sån bra förälder som minsann inte blir sjuk i tid och otid.

Obs! Det var pre-näradöden. Innan jag vart för svag för att ens författa mitt avskedsbrev, tänkte ringa till Den Ömme Morfadern för att diktera avskedet men orkade inte slå siffrorna. Innan Hårdrockarpappan fick torka mitt kräks (också). Innan Barnet kunde sjunga med i signaturmelodin till Miffy.

Men som sagt, inget ont som inte för något gott med sig, nu i eftermiddags så kände både jag och Mormodern (som vi såklart också smittade ner) att vi nog var friska nog för att prova att dricka ett glas vin.
Kräks vi imorgonbitti så är vi såklart magsjuka.

Inte bakfulla, magsjuka.

This entry was posted on söndag, januari 20th, 2008 at 0:10 and is filed under Okategoriserade. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.