Det stackars Barnet har varit sjuk en del på sistonde.

Nu senast en liten förkylning tätt följt av en släng av nån magsjuka.

Idag ringer de från dagis och berättar att han har utslag över hela underarmarna och på benen.

Vårdguidemänniskorna tycker absolut att en doktor borde titta på det helst igår och eftersom jag är en ganska hysterisk öm moder som bara har is i magen när det gäller andras barn eller patienter eller så så ringer jag blixtsnabbt till vårdcentralen.

Som av en händelse hade hela deras växelsystem packat ihop.

När jag två timmar senare kom fram till den automatiska rösten så tryckte jag lydigt på i runda tal 2343255 olika siffror medan jag samtidigt bad en bön om att jag inte skulle råka göra ett felaktigt knapptryck och bli bortkopplad.

Givetvis blev jag bortkopplad.

Två gånger.

Av en jävla maskin.

Sen hade jag äntligen tråcklat mig igenom hela proceduren och skulle äntligen få prata med en riktig människa… men nej. då sa en annan datorröst: “Alla mottagningssköterskor är tyvärr upptagna med patientarbete men återkom gärna under våra akuta öppettider mellan kl 17 och 21″. Klick. Så var jag bortkopplad igen.

Men hallå? Vilka patienter då? det är ju ingen som kommer fram till er ju. Jag då? jag är ju också en patient eller?

Så då gick jag till dagis och hämtade Barnet. Som inför löftet om att få träffa en doktor glatt satt i vagnen hela vägen till vårdcentralen.

Väl framme insåg nog mottagningssköterskan (som inte jobbade ett dugg med någon patient) att hon inte skulle bli av med oss i första taget så hon tog första bästa chans att hänvisa mig till en undersköterska. Det är bra, jag gillar när jag blir skickad till någon som faktiskt jobbar.

Den absolut enda tiden som fanns var 20.15.

Jag hade ju Barnet med mig. Av förklarliga skäl. Därför skrädde jag mina ord men jag tror ändå att det rätt snabbt stod klart att jag itne ämnade återkomma med min treåring en timme efter att han lagt sig för natten.

15 minuter senare satt vi inne hos Sympatiska Doktorn.

Barnet var så duktigt att jag nästan blev lite gråtfärdig.

Han tog i hand och berättade vad han hette. Han pekade och visade sina utslag. När Sympatiske Doktorn frågade om de kliade svarade Barnet:Ja litegrann gör det. Faktiskt.
Han gapade stort, sträckte ut tungan och rent allmänt samverkade vid alla undersökningar.

Resultatet då? Nässelutslag. Antihistamin i 10 dagar. Och så mjölkfri kost i två-tre veckor som ett resultat av att lillmagen inte hämtat sig ordentligt efter magsjukan.

Bra sak: Jag lyckades ta mig igenom vårdcentralens oöverstigliga försvarsmurar och faktiskt träffa hela tre riktiga människor.

Bra sak: Det smittar inte. Således dagis.

Bra sak: Barnet mår bra.

Bra sak: Medicinen, som vi ger på kvällen har trötthet som biverkning. Åh, hoppsan då.

Dålig sak: Just den biverkningen är vi inte ens i närheten av.

Dålig sak: Gissa vems dagis det går vattkoppor på?