Ibland är jag inte riktigt säker på om jag verkligen borde blogga. Det här kommer bli ett av de inlägg där jag kommer att tveka efteråt…

Känsliga läsare rekommenderas att surfa vidare.

Idag så bestämde jag mig för att äta en B&J wich i solskenet på väg till västermalmsgallerian. Om man inte ätit sötsaker på några veckor kan man få magknip.

Det magknipet kan slå till så att man på det mest panikartade sättet slår sig ut från H&M så att tonårsbutiskbiträdena flyger som små vantar.

Eftersom jag är en luttrad småbarnsmamma så vet jag var varenda offentliga toalett finns så jag plöjer ner för första rulltrappan. Där fångas jag upp av en av de där galna engelskspråkiga krämförsäljarna som skriker hysteriskt att hon vill titta på mina händer.
Nej tack väser jag men hon fortsätter hojta om havssalt och naturliga mineraler. Allt jag vill göra är att skrika: Jag kommer att skita i dina jävla burkar om du inte flyttar på dig kärring. Istället stirrar jag bara på henne med en galen och desperat blick innan jag stressar vidare.

Ner för nästa rulltrappa och fram till toaletterna.

Givetvis kostar det fem kronor. En femkrona med andra ord.

I min plånbok finns: 1 st guldtia. 7 st enkronor och 3 st 50-öringar.

Så förvånande.

Plötsligt faller ett himmelskt ljus över handikapptoaletten, den accepterar enkronor.

Väl inne så har någon givetvis slitit bort toalettsitsen och lagt den på golvet bredvid toaletten. Golvet är inte precis rent.
Så charmigt.

På väg tillbaka undviker krämtjejen mig så uppenbart att jag såklart är tvungen att gå fram och läsa på en av deras burkar.

Jag fick ändå ingen havssalt-mineral peeling på mina händer.

Konstigt.