Tidigare ikväll var jag och fina vännen Ulrika på chinateatern och såg Magnus Betnérs show.

I början tycker jag alltid att det känns lite skämsigt att sitta och skratta högt bland folk men det brukar man ju glömma bort efter ett tag.

Efter ett tag brukar man också höra den där personen som har det höga konstiga skrattet. Ni vet, det där skrattet som skär igenom alla andra skrattsalvor och som förmodligen hörs till närmsta grannkommun.

Vilken tur att det inte är jag som har ett sånt skratt brukar jag tänka och slappna av lite och skratta lite högre än innan. Jag låter ju iaf inte som den där med det konstiga skrattet.

Men idag så började jag fundera: Alltså, en människa som skrattar så högt och konstigt kan ju själv inte vara medveten om vilket fult skratt han har? För då skulle han väl försöka skratta tyst?

Stackars han tänkte jag (för just idag var det en han.) Som inte ens vet att hans skratt låter fult.

Fast sen kom jag att tänka på att jag kanske också har ett sånt skratt. Kanske att folk sitter och irriterar sig på mitt fula skratt?

Jag försökte att skratta jättetyst jättelänge men det är jättesvårt när någon är jätterolig.

Sen funderade jag på att skratta lite extra högt och sen fråga Ulrika om det lät konstigt. Fast jag var ju tvungen att vänta in rätt tillfälle, man kan ju inte skratta innan det är roligt liksom.
Då skulle det ju verkligen vara irriterande för övrig publik.

Dessutom skulle det ju vara ganska irriterande att vi satt och provskrattade på olika sätt och sen diskuterade det. Folk har ju betalat för att lyssna på Magnus Betnér när han är rolig inte för att lyssna på mig diskutera mitt skratt trots att det känns som en nog så angelägen fråga.

Det slutade med att jag försökte skratta sådär lagom. Som tur är glömde jag bort det efter en stund och skrattade förmodligen skitstörigt.

Det kan jag bjuda på.

(Vad smart det hade varit att tänka på det här efteråt istället för samtidigt som jag betalat någon för att underhålla mig)