Ganska fort hittade vi en finfin julgran.

Är den inte lite stor? frågade jag

Inte då svarade Hårdrockarpappan

Så vi köpte granen och åkte hem.

Alltså, stor och stor. Det beror väl på vad man jämför med.

I jämförelse med ett trevåningshus är den väl inte så stor men jämför man med en fiat så är den rätt stor faktiskt.

Men den gick in i lägenheten. Ganska precis 0,5 cm tillgodo till taket dessutom.

Där stod vi och kände oss rätt nöjda med vår finfina julgran som visserligen tar upp större delen av vardagsrummet men ändå fick plats.

Då kom jag på att jag ju handlat en väldigt söt julgransstjärna som skulle sitta i toppen. Visserligen inte överdrivet stor men garanterat större än 0,5 cm.

Vilda disskussioner utbröt på facebook, kan man eller kan man inte klippa av toppen?

Eller kan vi kanske såga upp ett hål till grannen? Inte så stort, bara sådär så julgransstjärnan får plats liksom.

Skitisamma bestämde jag mig för tillslut, och klippte av toppen.

Så förmodligen har min gran tappat vartenda barr lagom till den tjugotredje.

Nåväl, en mycket ivrig femåring pyntade granen med glitter och kulor och jag hängde upp de mycket ömtåliga glasänglarna jag köpte i berlin för några år sedan.

Julefrid och Carl Larssonstämning rådde i vårat hem som ni kanske förstår.

Hårdrockarpappan åkte till kvällsöppen galleria för lite julklappshandling och kanske någon födelsepresent?

I år har jag önskat mig:

att slippa diska i ett helt år.

att komma hem från jobbet/spaweekend/lyxig new yorkresa och köket är färdigrenoverat

ett bröllop

I den ordningen.

Men nu kom jag bort från ämnet.

Hårdrockarpappan har lämnat byggnaden. Barnet vägrar somna och har kommit upp av en triljon olika orsaker såsom: tänk om det är en drake i sovrummet fastän du inte tror på dom?

Då rasar granhelvetet.

Skyldig: Honkatten.

Gissa vems älskade ömtåliga glasänglar som gick sönder.

Men det är ändå rätt skönt. Allt är som vanligt igen liksom.

Man vill ju liksom inte vara sämre själv så jag ger er nu:

Lussebak: så som det går till på riktigt.

Eftersom jag tittat på gomorron sverige en morgon när jag stod i crosstrainern på gymmet och nån kock där lite lättsamt hade svängt ihop mandelmassefyllda saffransknutar och det receptet så lägligt fanns på internet så tänkte jag att dom där verkar enkla, dom gör vi!

Sagt och gjort, igår handlade vi saffran som jag efter att Barnet somnat kokade tillsammans med en halvliter mjölk. Nej förlåt, 500 gram mjölk (vem fan väger mjölken?) denna fick svalna för att sedan vila över natten i en lufttät burk i kylskåpet.

Redan där borde jag kanske anat oråd men inte då.

Idag skred jag till verket. Kan en tv-kock så kan väl jag och min femåring antar jag att jag tänkte.

Jag värmde kärleksfullt upp saffransmjölken till angiven temperatur (inte kroppstempererat nej då utan 30 grader. givetvis) blandade med jäst och hälften av mjölet. Knåda 5 minuter. Jajamän.

Sen behövde smeten vila 20 minuter igen. Trött smet det där tydligen.

Sen fick man tillsätta resen av mjölet, smöret och vit sirap. Ingen vanlig sirap här inte utan vit. Fint ska det va. Men tillsätt inte saltet. Tillsätt absolut inte saltet samtidigt med mjölet. Eventuellt exploderar degen då. Eller nåt. Jag vet inte men jag vågade inte chansa.
Först skulle degen knådas i 15 minuter sen fick man hälla i saltet och knåda i fem minuter till.

Sen skulle degfan vila lite till, en timme. Det är ju jobbigt det här med att bli knådad.

Viss förvirring rådde ett tag om huruvida degen skulle stå i kyl och isåfall gick det bra med balkongen det är ju ändå rätt kallt ute innan Hårdrockarpappan kom på att han läst fel och den skulle stå inomhus på valfri plats.

Under tiden svängde jag ihop lite Rocky roads med ena handen, är man mästerkock så är man.

Äntligen dags att baka ut degen.

Häller ut degen på bordet.

Hårdrockarpappan försöker desperat rädda julduken. Jag glömde visst ta bort den.

Väldigt vilken kladdig smet tänker jag. MUMS tänker Barnet, hämtar en sked och börjar äta.

Jag försöker hälla lite mer mjöl på min stackars trötta deg men mina händer har svullnat upp och blivit kycklinggula (vafalls: har jag både fått ödem och mystisk leversjukdom plötsligt?) kommer på att mer än halva degen är på mina händer och inte på bordet. Räddar det som räddas kan och mjölar bord, deg, kavlar och mina händer.

Jag kavlar desperat i ena änden, femåringen ser min förtvivlan och kavlar med en naggad kavel i andra änden. Hjälper till så att säga.

Tillslut är deghelvetet utkavlat och mandelmassesmeten påbredd nu återstår bara det lättaste.

Tur att jag har sett hur man gör på tv, nu kommer Hårdrockarpappan verkligen bli imponerad av mina nyfunna bakkunskaper tänker jag, glömt kommer degkladdet vara. Han kommer bara se mina fantastiska knutar!

Jag tar tag i ena änden av degen för att lite lättsamt vika ihop degen. Precis som man viker ett papper ekar tv-kockens röst i mitt huvud.

Skit på dig jävla tv-kock. Hade jag skrikit i det lägen om jag inte hade haft en femåring framför mig. Istället väser jag till Hårdrockarpappan att jag funderar på att göra som min pappas faster och gräva ner degen i trädgården.

Efter att ha misslyckats ganska totalt med ihopvikningen så lappar jag ihop det hela med små degkluttar och kavlar hjälpligt över det hela.

Nu återstår bara det lättaste och det som ska göra mig till stjärna.

(Plats för hånfullt skratt åt min naivitet)

Skär den ihopvikta degen i avlånga bitar vira den sen två varv runt dina fingrar och gör ett kors kring bullen av änden.

Plättlätt.

Hahaha.

Om inte degen var kladdig så är iaf mandelmasseröran det, tillslut åstadkommer jag några degklumpar som jag lägger i formar. en del av degen går inte ens att forma till klumpar, den lägger jag sonika som den är på en plåt.

Vid det här laget är jag rätt trött på min bortskämda deg och nu kräver den att jag bygger ett jässkåp i min ugn.

Men efter att ha daltat med min deg i snart ett dygn är det ju bara att bygga ett jässkåp och sedan pensla med ägg och sedan grädda i ugnen.

Nu äntligen är bullarna klara men pärlsockret var såklart slut.

Hårdrockarpappan säger att vi kanske kan sälja bullarna till grannarna och säga att det är till förmån för samhall och det hade vi ju kanske kunnat gjort om jag inte bränt den första plåten.

Jag bjuder på lite ögonblicksbilder från baket: (om du för muspekaren över bilderna så kan du läsa bildtexterna)

Skål på er!

Det är lugnt och stillsamt såhär i morgonrusningen.

Kan man förmoda att landstinget har börjat med utomhuskonserter?

-hur ser luft ut?
-hur ser vatten ut? F?ljdfr?ga; har fiskar ?gon f?r att vattnet ?r genomskinligt?
-hur ser det ut l?ngst inne i jorden?

Allts?, jag vet inte men det verkar som det ?r dags f?r mig att g? n?n kurs eller s? om jag ska kunna svara p? alla funderingar…

Och när det då äntligen blir min tur:

Systemettanten: Och hur gammal är du då? Du ser ung ut!

Jag: (något förvirrad, pratar hon med tjejen bakom? var det inte min tur nu?) eh… trettio… ett snart eller va?

St: Får jag se din legitimation tack.

Jag: (känner mig mycket smickrad)

Men allvarligt, detta väcker två frågor: Hur snart kommer jag börja gå och handla där varje dag bara för att få känna mig ung och fräsch? Och: På seriöst, ser jag verkligen ut att kunna vara tonåring fortfarande?
Skulle inte tro det.

Å andra sidan, när jag var med min pappa och resten av lilla hårdrockar-punkfamiljen och hälsade på min syster i Umeå förra sommaren krävde de pappa på leg, jag menar han är ändå över femtio, svårt att tro att de misstänkte att han skulle kunnat vara nitton då…

Således avbryter jag min semester för att jobba fre-lör-sön nästa vecka för att sen fortsätta semestrandet.

Men hörrni, kolla väderprognosen här

Jag fick dessutom semester den här veckan ist för halva nästa vecka. En snabb jämförelse av vädret gör att det bytet känns rätt ok.

Jag är så sjukt jävla nöjd!

Barnet: Nej.

BVC-tant: Jo, men en gubbe med huvud och armar och kropp…

Barnet: (ritar för fullt) Nej. Jag gör en skattkarta.

BVC-tanten: (hoppfullt) Kanske en sjörövare?

Barnet: Nej, jag kan inte rita sjörövare.

BVC-tanten: (ritar en gubbe) Kan du rita en sån?

Mamman: Alltså, han kan rita gubbar…

Barnet: (ritar en båt under BVC-tantens gubbe) och här ritar jag haaav… (ritar stora vågor)

BVC-tanten: (med lite desperation i rösten) men ett kryss då?

Barnet: (skiner upp) Jaaa! Jag ritar många kryss, för det är många skatter. (det vet ju alla att på en skattkarta så markerar kryssen var skatterna finns)

Det här med gubbar är tydligen viktigt, att han ritade en stor detaljerad skattkarta med båt och hav och tjugo nedgrävda skatter är sekundärt.